Liket lever

Tillbaka på jobbet igen. För att stilla mitt begär tog jag cykeln trots att det inte känns riktigt 100% i ryggen, snarare nånstans kring 87% (ungefär alltså). Jag kanske inte borde gjort det men jag kunde inte motstå nu när kylan vikit och solen strålade. Så här efteråt känns det i alla fall mycket bättre rent mentalt. Jag behövde en fix helt enkelt.
Jag tror man brukar ställa sig upp när man säger det här:
- Hej, jag heter Mikael och jag är cykloman.

Grinig gubbe!

Ja vad kan man annat bli av ont i ryggen och dryga tjugo grader kallt?!? Ingen cykling på en dryg vecka tär på humöret kan jag meddela. Jag har sett varenda cykelfilm jag äger och lusläst min bok för att försöka lätta på trycket. Men nej. Inte ens att gå ut i garaget och smeka cyklarna har hjälpt. Nåja, det är väl lika bra att ha ryggskott när det likaså är svinkallt. Det hade faktiskt varit ännu värre att ha det när det är perfekt cykelväder.

Nytt under fötterna

Jajamensan, i går kom det nya pedaler i brevlådan. Knucklebone Drive Mag. Mag som i magnesium alltså, för att hålla ner vikten. Inte för att jag är nån ultra-weight weenie men lätt är bra. Lätta cyklar är roligare. Stora, platta och svarta är pedalerna i alla fall. Och hyfsat lätta då, tack vare Mg. Ett hekto, eller ca 20%, lättare än motsvarande i Al. De ser faktiskt riktigt fina ut, vilket de i och för sig säkert inte gör länge. Inga pedaler gör det, särskilt inte plattisar. Lösa kulor i lagren vilket kanske inte är så sexigt men mina DMR V8 med samma typ av lager har hållit två år på några fettningar. Inte för att v-åttorna är slut men jag behövde (nåja, ville ha) ytterligare ett par pedaler för att slippa skifta mellan cyklarna. Efter en inledande omfettning (varför snålas det så med fettet?!?) och rotering av samtliga pedaler mellan hojarna har alla fyra cyklar plattisar av olika sort. Återstår att se hur maggisarna känns, hur greppet är och hur länge de håller. De ska vara ganska usla för att inte vara värda 295 spänn.

Fortbildning

Jag läser nu en bok som jag tror kommer lyfta min cykelteknik ordentligt. Tillsammans med en hel del övning förstås... Mastering Mountain Bike Skills av Lee McCormack och Brian Lopes. Varför läser jag boken då? Jo, för att i förlängningen bli mer bekväm med när det går undan ordentligt och är stökigt och/eller brant. För att bli en bättre och snabbare utförscyklist med mer kontroll helt enkelt. Jaha. "Varför det då? Du tävlar ju inte." Förvisso, jag cyklar för att det är roligt. Men jag tror att jag skulle ha ännu roligare utför om jag behärskar samspelet mellan min kropp och min cykel bättre. Utöka skoj-mätaren till 11, eller hur många outnyttjade lägen det nu finns, kanske man kan säga.

Bokens fokus ligger helt rätt för mina ambitioner men mycket av innehållet är applicerbart även på vanlig stigcykling. Det är gott om illustrationer varav de flesta är motiverade och pedagogiska. När man ska förstå hur man gör ett bunnyhop eller en manual underlättar det onekligen om man får se bild-för-bild-illustrationer över rörelseförloppet tillsammans med pedagogisk förklarande text. I stort är språket passande och bitvis humoristiskt men en sak jag har retat mig på är användandet av uttryck som "right on!", "stoked!" och liknande. Det är möjligt att författarna talar så men i skrift känns det konstlat. Som om man medvetet försökt vara hipp och cool. Och som alla vet, när man försöker vara det...ja då är man det inte.

Jag har efter en första läsning redan identifierat ett gäng dåliga vanor jag har på cykeln. Dessa ovanor kan jag i sin tur direkt koppla till situationer där jag vill förbättra mig. Till exempel min viktfördelning i svängar. Jag har ofta alldeles för lite vikt på framhjulet och dessutom tyngdpunkten för högt. En medveten viktförskjutning framåt/neråt har efter relativt lite övning gett mig möjlighet till en helt annan sväng. Eller hur långt fram jag tittar när det är stökigt. Jag har tittat alldeles för nära cykeln. Att lyfta blicken ordentligt och inte fastna på stubbar/stenar/whatever gör det så mycket lättare att åka fort med kontroll. Det ska bli intressant att se om boken kan hjälpa mig med det jag tycker är svårast/läskigast, att hoppa (stort). Jag blir nervös av branta upphopp med mycket kick och tillhörande höga luftfärder. Min förhoppning är att med tips från Lopes & McCormack och massor med träning så kommer jag över det. Jag återkommer i ämnet, antagligen inte förrän det blir lämpligare årstid för att bygga hopp.

Det går mycket fortare att bli bättre om man får berättat för sig vad som fungerar. Jag hade eventuellt kommit på de här sakerna själv och ändrat mitt beteende men hur länge hade det tagit? Att läsa en sån här bok, tänka lite och sen vara uppmärksam på vad man gör verkar vara en ordentlig genväg. Det bästa skulle säkert vara att någon kunnig hojar med en och talar om vad man kan förbättra. Den typen av hjälp kostar dessvärre betydligt mer än 200 spänn och vill säkert inte ligga med i sängen på kvällen.

Fram för vardagsmotion!

Jag har en person i min bekantskapskrets som kör bil till jobbet varenda dag. Detta är inget märkligt i sig, massor av människor gör det. För många i staden där jag bor saknas faktiskt realistiska alternativ. Det som är anmärkningsvärt är att människan har två kilometer mellan arbetsplats och bostad och är fullt frisk. Denne kör dessutom hem på lunchen. Varje dag. Det summerar till ungefär åtta kilometer fullständigt onödig bilkörning per dag. I motsats till någon halvtimmes hälsosam cykling. Ja, det är klart, personen skulle kunna gå också men det här är inte "Micke gillar gång", ok?
Jag blev alldeles matt när karln, för det är en man, säger att han ska börja träna på gym. Jo, han har ju börjat bli lite tjock tycker han. Fast det är nog snarare frun som talat om för honom att han tycker det, men i alla fall. Så nu har han köpt ett medlemskap på gym för pengar motsvarande en shysst framgaffel. Sedan har han tänkt sig spendera några timmar i veckan svettandes inomhus bland dödsfällor maskerade som träningsredskap. Allt i stället för att frakta sig för egen kraft de där kilometrarna som behövs per dag. Jag ger mig fan på att han kommer ta bilen de två kilometrarna till gymmet...
Nu är jag ingen rabiat bilhatare och jag skriver inte det här "von oben" heller. Jag kör bil när det är motiverat, t.ex. vid storhandling och längre sträckor. Det jag vill peka på är att cykel är suveränt för kortare persontransporter sett ur både hälso- och miljöperspektiv. Och visst skulle våra städer vara trevligare om de var fulla av cyklar i ställer för bilar?

Onormal normalitet

Nu är vädret tillbaka till det (o)normala igen, två grader varmt och regn. Så om det bara håller i sig nån dag så försvinner snön som kom och det är prima cykelföre igen. I januari. Inte för att jag klagar på cykelföret men det här kan inte vara bra. Det brukar ju vara -20 för bövelen!
Jag kör för övrigt bil till dagis/jobb i dag vilket är ovanligt. Orsaken är att jag ska med bilen på verkstad...

Vinter igen

Jajamensan. Det har de senaste dagarna tvärsnöat tre decimeter och i dag är det femton grader kallt. Det jag undrar är: Vem beställde det?!? Jag har trivts rätt bra med temperaturer som pendlat kring nollan och nästan barmark. Det är bra mycket roligare att cykla då. Nu blir det tydligen att vänja sig med normal vinter. Jag hade börjat hoppas på att det inte skulle bli nån.

Lycka är att...

...få cykla stig till jobbet. Eller ja, det är en av sakerna jag blir lycklig av i alla fall.
Men jag kanske ska börja med att be om ursäkt? För om det är så att all glädje tas från någon form av ändlig mängd som vi alla ska dela på så finns möjligheten att någon annan får lida på grund av mitt frosseri.
Jag har alltså den stora förmånen att kunna cykla stig till och från jobbet. Så när jag hämtat sonen Lo på dagis kring lunch och skjutsat hem honom kan jag slänga av barnsitsen och surfa stig tillbaka till jobbet. Just idag bjöds jag på fem centimeter nysnö, fyra kallgrader och en blek midvintersol spred sitt gyllene sken. De djupgula strålarna som reflekterades av snön på träden skapade BLING! överallt. Dubbdäcken frasade lite mysigt mot isen som lurade under det tunna snötäcket. Livet är lättare att leva när man bjuds på såna upplevelser på nästan daglig basis.
Och det bästa av allt? I eftermiddag får jag njuta en annan stig hem.

The cykla stig till jobbet lifestyle is non-negotiable.

Micke gillar hopp och lek

I dag är jag lite extra glad.
Jag har länge letat ett bra ställe att bygga lite hopp, ns, berms och andra roligheter på. Lämpliga platser är inte lätta att hitta av flera orsaker. Först och främst får det inte vara för långt hemifrån. Med småbarn får det inte bli ett femtimmarsprojekt att sticka iväg och bygga/hoja lite, då blir det allt för sällan. Detta begränsar området rätt kraftigt. Sedan är här i allmänhet platt, inte bra. Ytterligare en försvårande faktor är att hela närområdet där jag bor är gammal havsbotten, sandbotten alltså, vilket gör tillgången till lämpligt naturligt byggmaterial rent ut sagt kass.
Nog om svårigheterna och över till varför jag är glad! Ett ställe som jag ofta bara cyklat förbi förut visar sig efter närmare syning lämpa sig bra för ändamålet. Vem kunde ana? Till fördelarna räknar jag närheten till hemmet - det tar fem minuter på cykel, materialtillgången - trä, sten och jord möjliggör både stabila hopp och ramper. Det finns även befintligt stignät som slingrar sig nerför i lagom lutning. Lite röjning av närgångna buskar är allt som behövs för att få görmulliga utförsspår att leka i.
Jag förutser att jag kommer logga många terapitimmar i mitt nya, ännu icke namngivna, lekrum.
Fortsättning följer...

Första inlägget!

Och vad ska det här vara bra för då? Ja, säg det den som kan.
Det är i alla fall relativt säkert att de infrekventa inläggen kommer handla om det jag gillar mest: cyklar och min son Lo. Jag lovar dock inget, vilket slumpmässigt svammel som helst kan dyka upp.

Hur som helst: Gott Nytt År!