Trip down memory lane

Det här inlägget var tänkt som en cyklografi efter att en tråd på Happy fick mig att försöka minnas de cyklar jag haft. Det spårade ur och blev istället en orgie i nostalgi, cyklografin får komma senare.
Som liten lärde jag mig cykla med stödhjul som alla andra ungar på den tiden. Utan hjälm naturligtvis, jag är ju född på 70-talet. Jag minns inga cyklar före ca 8-årsåldern då jag hade en grönmetallic Crescent med limpa och dubbla tunna överrör med växelspak mellan. Fräckaste hojen nånsin tror jag. Jag minns för övrigt att jag hojade barfota på den och lutade för mycket i nån kurva och skrapade av halva lilltån på vänster fot. Så kan det gå. Undrar om det inte var på den jag hade gashandtag som lät när man vred på det också.
Därefter fanns det diverse standardcyklar, alltid med fotbroms och i bästa fall med en handbroms på framhjulet och alltid köpta begagnade av "cykelfarbrorn". Tänk skrotsamlare med ett 50-tal beggade cyklar i ett skjul på tomten. Innan 14/15-årsåldern hade jag aldrig haft en ny cykel vad jag kan minnas. Dessa cyklar slaktades förr eller senare på skärmar, kedjeskydd och annat krafs, fick fetare däck, pensellackades och gjordes om till vad som skulle kunna beskrivas som ghetto-bmxer. Samma cykel användes till och från skola och kompisar, i skogen och i allsköns hopp och hinderbanor. Vid några tillfällen involverade jag och kompisarna våra föräldrar i att arrangera tävlingar som kvarterets ungar deltog i. Jag minns bland annat en bana i skogen runt det sandtag som fanns nära där jag växte upp, tänk short track XC. En hinderbana med konslalom och diverse smala upphöjda plankor att balansera på finns också i minnet. Ni som trodde North Shore är något modernt kanadensiskt påfund har alltså tvärfel. Trångfors, Boden, 80-talet är den sanna historien.
Eftersom ramar och gafflar uteslutande var tillverkade av stål var det bara att svetsa ihop eller rikta dem när de oundvikligen spack eller böjdes. Jag har, som jag ser det, haft förmånen att växa upp med en händig och verktygsförsedd farsa och har fått gör-det-själv mentaliteten med modersmjölken. På tal om trasiga grejer; som man nötte (bak)däck! Det fräckaste som fanns var ju att trampa ur sin enda utväxling till en kadens på 130 och sen göra ett riktigt långt svart sträck på gatan som avslutades med en sladd. Så cool! Fast då sa man förstås häftigt.
Nån gång kring 14/15-årsåldern blev cyklandet mindre viktigt då skola, kompisar och racing med radiostyrda bilar (har med varierande framgång kört RM/SM några gånger) tog all tid och pengar. Ytterligare några år senare, någon gång kring -90, köpte sig emellertid farsan en Miyata Trail Runner. En pjäs med luggad stålram, XT-utrustning, styrvinkel gissningsvis nånstans kring 74 grader och naturligtvis tidsenligt lackad i lila med kulörta "flakes". Denna knasigt kvickstyrda, nu skulle man säga nervösa, hoj lånade jag ständigt och skitade till farsans förtret ner i skogen.
Från -93 tog universitetsstudier, datorer och snowboard all tid och cykling var bara för att transportera mig.
Stay tuned för cyklografin från "modern" tid...