Hemavan söndag

Söndag körde vi en knufftur på Gäutavardo alldeles vid E12:an precis utanför Tärnaby.


Stigen är så stökig och bitvis brant på väg upp genom skogen att antalet cyklade metrar på vägen upp var lätträknade.


Uppe på kalfjället går det bättre att cykla.


Väl värt slitet! Tärnaby skidområde i fonden.

Och när man satt in på höjdmeterkontot så får man som bekant ta ut!


Martin glömmer allt om plasma för en stund.


På väg ner i skogen igen.




Fullt ös bland träden. Halt och fint på alla fuktiga rötter och stenar!


Bättre med en fotograf i trädet än en cyklist...


Sista spången innan man är nere vid grusvägen mot Norra Fjällnäs igen. Underbart är kort...

Som vanligt vid knuffdownhilling var förhållandet åktid/knufftid ogynnsamt men ändå är det så värt det :-)

Morgonpigg knuffdownhill

Innan dagen drar igång för resten av familjen passade jag på att knuffa och rulla lite. Några sunkiga mobilbilder:

18 grader varmt halv nio på morgonen = shorts och t-shirt! Ja, det är en xc-hjälm och en dh-hoj. Här blandar vi friskt serru.

Knuffa knuffa.

Envist löv satt fast på framdäcket hela vägen upp.

Maxxis was here.

Äntligen!

Stelt, avigt, fortfarande lite snöigt. Men ändå, första rullet i skogen på en evighet!

Knuffdownhill med blåbär

Under kvällens knuffdownhillande satt det bra att stanna halvvägs i knuffandet för att mumsa blåbär :-)

Knuffdownhill på Kalahatten

I dag stack jag i väg för att reka möjligheterna att knuffdownhilla den avstickare från Eliasleden som går till Kalahatten. Jag och Carro har vandrat där tidigare men det var innan Lo föddes så minst fyra år sen. Minnet påstod att leden från toppen av "hatten" är brant och öppen med stenhällar för att sedan komma ner och plana ut i skogen och övergå i stenig stig.

Mycket riktigt var det stenigt, väldigt stenigt till och med, och flackt i början.

Vissa partier var inte cykelbara uppför och såg ut att vara knappt cykelbara nedför.

20 minuters slit ger den här utsikten nedför hällarna. Jobbigt, men toppen är nära nu!

Vy uppför från samma ställe som förra bilden.

Sista biten upp mot toppen med vindskydd och mast.

Efter några åk och mycket knuffande hittade jag lite socker i form av mogna blåbär på toppen.

Smaskens!

Vad gäller själva knuffhojandet så körde jag inte hela vägen från toppen och tillbaka till parkeringen varje gång. Istället körde jag de roligaste branta och tekniska bitarna från toppen följt av den svagt medlutande stenfesten till stig att trampa livet ur sig på till en åktid på ungefär 2:30. Spåret planar då ut nästan helt en lång bit innan det lutar lite mer utför igen så det kändes som ett lämpligt ställe att bryta åken. Efter fyra såna rundor med tillhörande uppknuffning var jag rätt knäckt och körde femte och sista åket oavbrutet från toppen tillbaka till parkeringen. Tio minuter utför med extremt teknisk terräng = mjölksyrafest.

Även om Kalahatten ligger lite avsides så är det lättillgängligt med bil och den mycket utmanande terrängen gör att jag lär komma tillbaka igen :-)

Komprimerad stigvisning

I dag kom besök från Ö-vik i form av Micke och Rickard. Mickes katt skulle opereras så under tiden guidade jag runt i Piteskogarna. Micke lånade min SX Trail och verkade trivas. Rickard körde sin hastigt hopkomna Gary Fischer Cake. Vi tog först en stigtur på Råberget i morgonkylan. Magnus mötte upp vid Hamnviken och bjöd på mackor och varm choklad, mycket smarrigt. Tack för mackorna Magnus! Därefter transporterade vi oss till Svensbyn för lite knuffdownhill. Solen tittade fram men vi hann bara två åk innan det var dags att sluta. En pizza på det satt som en smäck :-)

Skön knuffdownhilling

I dag blev det några timmar ute i skogen i Svensbyn. Knuffa cykel långsamt uppför och cykla snabbast möjligt nedför. Puffert anslöt och pustade (puffade kanske?) på han också. Det hade regnat under natten och det kom en rejäl regnskur precis innan jag for hemifrån men ute i skogen hade vi i stort uppehåll och på slutet tittade solen fram. Bilden på Puffert togs naturligtvis innan solen tittade fram... Det var i alla fall ooootroligt skönt att köra första knuffdownhillingen på barmark sen i höstas!

Snöig knuffdownhill

Det har ett tag sugit ordentligt i utförstarmen och idag stod planeterna till slut i linje, vädret var fint, skoterspåren hårda och framför allt, det är helg. Bilen garnerades med mitt Thule 9403, Gloryn parkerades på och ekipaget styrdes mot Råberget en bit utanför stan. Väl där var det bara att börja promenaden upp... Efter en stund tittade solen fram ordentligt och jag tror den lyste ända in i själen.

Halvsegt uppför...

Moddlagret på de annars hårda skoterspåren gjorde att det gick duktigt trögt uppför och blev minst sagt spännande nerför. Än skar det hit och än skar det dit, intressant värre.

Hyfsat väder :-)

På två timmar blev det bara två åk så rulla nedför/knuffa uppför-ration var rätt kass...men det var både skoj och skönt ändå! Solen började precis försvinna igen när jag körde hem, timing är ordet.

Isig knuffdownhill

Man kan undra varför växlarna slutade funka?!?
Ja, ena ändlägesjusterskruven är ett fulmek.

Mer glasering.

Frostig knuffdownhill

I dag stack jag iväg och knuffdownillade lite innan det brakar lös med födelsedagsbesök hela eftermiddagen. Det var åtta grader kallt i går kväll men kring nollan och soligt mitt på dagen. Nattfrosten satt i och det var stenhårt i marken och alla pölar var frusna.

Frasande frusna löv utgjorde ljudkulis under transporten fram till det roliga.

Hela Mjösjön/Kocksjön hade ett tunt islager. Men behåll byxorna på Tobbe, isen var florstunn. Smärtsamt vackert. Och smärtsamt ljust för ögonen.

5.10:orna lämnade sitt karaktäristiska mönster på spången som leder över sundet mellan sjöarna.Halt trots magiskt gummi.

Längre upp på berget där det normalt alltid är fuktigt eftersom vatten kontinuerligt tränger fram ur mossan hade det bildats mullig svallis mitt på stigen.

Läge att ta ett spår lite bredvid stigen kanske?

Jag pustade på i två timmar och hade som sig bör riktigt skoj. Det är skönt att vara i skogen helt själv ibland. Knuffandet uppför var rena terapin med frasande frusen vegetation och soligt vackra vyer. Man får hålla igen en liten smula nerför bara så man inte frestar lyckan för mycket och blir liggande nånstans med trasiga kroppsdelar.

Gubbadownhill

Jag och Olov sammanstrålade på Frasses styrde och sen bilarna mot Svensbyn. Väl där knuffade vi oss upp och rullade ner. Olov hade sin knappt inkörda Norco Shore och jag rullade min Glory, nu med korrekt fjäder på bakdämparen. Dagen bjöd på fantastiskt höstväder med lagom temperatur, strålande sol och hög klar luft. Trevligt sällskap och fina stigar på det så har man allt man kan be om för en trevlig cykeltur.

Slitsamt uppöver...

Men desto roligare neröver.

Knuffdownhill i Svensbyn

I dag tog jag ledigt från lunch och stack iväg till Svensbyn och gjorde något jag velat göra länge: knuffdownhilla Eliasleden ner från Högberget mot Kocksjön/Mjösjön. Det blev även riktig premiär med Gloryn. Visst, jag har knuffdownhillat med den några gånger nära hemma och smakat på potentialen men nu blev det mer på riktigt.

Det börjar beskedligt.

Sträckan bjuder på en fin utförsåkningsgryta kokad på ingredienserna stig, rötter, fyrhjulingsspår, stenar och hällar, allt kryddat med en rejäl nypa gradient. Framförallt bjuds det tillräckligt många höjdmeter för att ge någorlunda långa åk. Jag har kört den några gånger tidigare som en del av längre stigturer och då haft S-Works Enduron vilken i och för sig inte gör bort sig i den omgivningen men jag får defintivt hålla igen på farten och välja spår noga.

Men det blir strax stökigare.

Klämpunka någon?

Stenigt fyrhjulingsspår ersätts av rotig stig och hällar.
Upp upp upp...

Insättningen på höjdmeterkontot tar ungefär 25 minuter av rätt hårt arbete men man slipper i alla fall bära cykeln. Utsikten på toppen över Svensbyns lantbruk och Svensbyfjärden i fjärran går inte av för hackor.

Hyfsad utsikt. Gloryn poserar ogenerat.

Att ta ut höjdmetrar är, som vanligt, betydligt roligare än att sätta in. Ett åk tar strax under fyra minuter vilket jag tycker är riktigt hyggligt. På mitten finns ett platt parti man får trampa ordentligt på men i övrigt är det bara att släppa bromsarna och låta gravitationen sköta fartökningen. Efter några åk med tillhörande vandring upp var energin slut och adrenalinsuget stillat så jag vände hemåt. Gloryn skötte sig utmärkt men mer om det i ett annat inlägg.

Så här glad blir man efter ett åk knuffdownhill.