Försiktig stigtur

Det soliga höstvädret i dag var bara för underbart att motstå. En liten snutt stigcykling var ett måste trots fortsatt trasighet.

Gula och röda löv överallt, klar kall luft och låg glödande sol. Hösten är fantastisk.

Med mestadels bara vänsterhanden på styret och högerhanden i fickan väljer man breda släta stigar.

Mer gnarly än så här blev det inte. Men vad gör det? Även en kort tur på släta stigar och med en hand i fickan skänker ett visst mått av frid till både sinne och kropp.

På bättringsvägen

När man inte kan cykla längre sträckor med båda händerna på styret får man mycket träning på att cykla utan att hålla i styret.
Men axeln blir sakta bättre nu efter ett smärre bakslag och foten likaså. Jag är nog som ny snart igen. Eller sämre begagnad i alla fall :-)

Ikväll trotsade jag både axel och fotled med en kort tur och belönades med vackert solnedgångsljus över älven och en smula mer frid i både sinne och kropp.

Rehab

Värsta svullnaden över fotleden har gått ner och det smärtfria rörelseomfånget blivit större så i går skaffade jag en balansplatta. Axeln motionerar jag med gummiband, svagaste sorten än så länge. Jag är väl tillbaka till normal (nja, så bra som det blir i alla fall) funktion vilket år som helst nu...
Nä, så bitter är jag inte. Vurpor/cyklad timme-förhållandet är fortfarande lågt. Det är bara lite olyckligt att jag tenderar att skrota så ordentligt när det väl händer :-) Visst är det lite motigt att gå så drastiskt tillbaka efter att ha varit i rätt ok form rent styrkemässigt då mitt hemma-cross-fittande faktiskt har gett resultat. Nu lär det dröja innan jag kan uppta det på allvar igen. Men förhoppningsvis kommer rehaben tillbaka till en axel och fotled jag kan lita på att gå någorlunda fort tack vare ett hyfsat utgångsläge.
Cykling då? Nja, till och från jobbet på vägen går bra men skogen håller jag mig borta från. Favoritskogscykeln är för övrigt såld och SXTn hoppas jag bli av med snart också. Troligen ryker Gloryn den med, i alla fall ramen. Och Marinen. Och P.2an. Jag har en lös plan att minska beståndet till tre cyklar i stället för fem.

Åre 2009 fredag

I dag tog jag mig ut efter lunch med hårdtejpad fot. Och rakat ben. Efter ett dimmigt och slirigt fegåk på Avalanchebanan spolade jag av hojen och tog Bergbanan upp till lägenheten igen. Åket kändes mest bara stelt, avigt och riktigt långsamt. Inget flyt alls. Det var inte särskilt kul att köra när jag mest var spänd och rädd för att behöva sätta ner högerfoten oplanerat. Även axeln behöver någon dag till på sig då den fortfarande kändes lite öm. Nya glada tag i morgon alltså.

Åre 2009 måndag - torsdag

Måndag var en underbar dag med köbefriade kabinåk upp och godbitarna Tusenmetern, Hällrajd, Bräckebäck, French Connection och Tjärnis ner. Men på eftermiddagen blev det lite tokigt på Tjärnis... Nerför den svinbranta biten mot första högerswitchbacken fick jag en highside och kastades av ut nerför pisten. I och med att det är så galet brant blev fallet högt och slutade på stenbumlingen på insidan av switchbacken. När satt mig upp och spottat värsta gruset ur munnen kände jag fort att höger axel var ur led. Tack vare adrenalinet ställde jag mig upp och fick den själv tillbaka i läge. Ouch. När den smärtan lagt sig lite blev det uppenbart att även höger fot tagit mycket av kraften i landningen men jag rullade för egen maskin ner till lägenheten. Nu tre dagar senare känner jag mig fortfarande som överkörd av en långtradare och den stukade högerfoten matchar höften, som tydligen också fick en smäll, i sin svartlila prakt.

Axeln är förstås öm men fungerar som den ska. Det känns just nu osannolikt att jag hojar nåt mer under veckan och även om det skulle vara möjligt så blir det i alla fall inte att köra Maxi Avalanche som jag är anmäld till. Riktigt surt men det kunde vara värre. Nu blir det mer upptåg med Lo och häng på byn i stället.

Trasig no more!

Det är ganska precis fem veckor sen jag vurpade på Kanis och gick sönder. Men nu äntligen börjar trasigheten ha gått över! Jag har kört lite till-jobbet-utförsåkning några gånger och körde igår lite på hopp/pumpbanan och det känns nästan helt ok nu. Bara att börja träna igen då så man är i någorlunda skick innan vi sticker till Åre vecka 31...

Skogscykling med Lo

Eftersom jag fortfarande är trasig har jag inte kunnat cykla "på riktigt" i skogen på två veckor. Däremot har Lo tjatat ut mig två gånger i helgen på kortkorta stigturer. Han springcyklandes i full fart på sin tolvtummare och jag med knapp styrfart på S-Worksen :-) Några bilder på en glad kille:

Yehuda, knark och annat

Mitt i prick som ofta. Bilden är naturligtvis ärligt stulen från yehudamoon.com.
Extra passande är att jag cyklade i regnet till jobbet i dag, första gången sen lördagens skrotning. Jag har tagit knark sen dess men tänkte klara dagen utan. Det funkar sådär hittills men det känns i alla fall oerhört mycket bättre än i söndags. Yay för läkning!

Woohooo! Inget brutet.

För första gången sen -03 då jag luxerade axeln i Schweiz blev jag i dag tvungen att uppsöka akuten. Eller inte riktigt akuten, den är till för de som är i ännu sämre skick, utan distriktsläkare på jourvårdcentral. Efter att ha lyssnat på lungorna och plågat mig med att lägga tryck över bröstkorgen konstaterade den kvinnliga läkaren att inget är brutet utan det är en ordentlig muskelbristning. Ordinationen lydde således att äta knarkvärktabletter och göra allt som inte gör överjävligt ont (vilket just nu innebär i princip ingenting). Fick utskrivet nåt sovknark också för att kunna sova de närmaste nätterna, blir nog intressant.

Säsongspremiär på Kanis

Småbarnsförälder som jag är var jag förste åkare på plats vid Kanisberget i förmiddags. Solen sken, temperaturen var precis lagom och utförsåkarsuget var på topp. Efter några soloåk dök snabba tvillingarna Per och Elin Berglund upp och gjorde mig sällskap. Efter lunch kördes ett gäng åk till och livet var allmänt fint. Ända tills jag går omkull riktigt ordentligt i 4x-banans sista hopp. Farten är rätt hög där och man flyger en redig bit om man trycker ifrån på läppen.
Jag lyckas få lite framvikt och vid landningen sticker framhjulet iväg i det lite lösa underlaget. Bingo. Jag gör en klockren faceplant i alldeles för hög hastighet för att det ska vara nyttigt och får som grädde på moset hojen i ryggen. När jag väl stannat i en hög av gubbe och cykel sitter SX Trailen på något magiskt sätt fast i högra benskyddet och jag har grus och damm fulla munnen. Första tanken är "Hur gick det med höger axel?!?" Lite försiktigt utforskande rörelser visar att axeln sitter där den ska och går att röra som den ska. Phu! Alla lemmar pekar åt rätt håll och går att röra. Hojen är i en bit den med och allt fungerar. Däremot är något vagt fel i bröstryggen men inte alltför farligt. Jag rullar ner till restaurangen och sköljer ur munnen och gräver bort värsta gruset ur skydden och skrubbsåren. Därefter tar jag ett åk till i 4x-banan bara för att sitta upp på hästen direkt igen så att säga. Det går hyfsat förutom att det gör ont i bröstryggen i vissa rörelser men det är skönt att direkt komma över den mentala barriären att köra hoppet jag klotade på.
I skrivande stund ligger jag i soffan med en Maredsous 8 i kroppen (i rent medicinskt syfte förståss) och hoppas att smärtan i bröstryggen ska gå över snarast. Antagligen är det en muskelbristning eller nåt fäste eller liknande som fått en för stor smäll men det rätar förhoppningsvis ut sig med en kur Voltaren-gel. Jag är i alla fall väldigt glad att jag envisas med att ha en massa skydd under dylika övningar. Särskilt glad är jag för hjälmen som visar tydliga spår av att jag satt huvudet i marken. Utan fullface hade jag sannolikt varit ännu fulare nu...
Jag undrar om jag borde överge cyklingen för något mindre skadeframkallande som att samla armbandsur kanske?

Det gäller att sluta i tid

När jag demonterade det trasiga bakhjulet och drog bort fälgbandet såg det ut som på bilden här till höger. Den yttre botten i fälgen har spruckit i en 15 centimeter lång sektion och till och med vikit in sig närmast ventilen...obra.

Dags för nytt bakhjul tydligen

Jag är nämligen helt säker på att bakfälgen inte ska se ut så här med två långa revor på var sida om ventilhålet. Hjulet är från 2003, byggt på Evaldsmtb och består av den spruckna FIR Disck (jo det ska stavas så, italienare...) fälgen och ett XT756 nav sammanfogade av 32 DT Competition ekrar. Fälgen är 16 mm invändigt och väger 450 gram och hade redan innan denna otrevliga upptäckt någon enstaka mindre kantbuckla som rätats ut men som jag bedömt ofarlig. Men nu är det slutåkt på det hjulet då jag inte vill ta reda på vad som händer när det slutligen kollapsar.
Så, nytt lätt stighjul ska alltså inhandlas. Ett ca 150 gram lättare och troligen något starkare hjul skulle vara ett Hope Pro II ekrat till en Mavic XC717 Disc. Starkare? Ja, trots att XC717 är 50 gram lättare än FIR Disck tror jag den håller bättre då aluminiumet i Disck var väldigt mjukt. Jag har haft hjul byggda på föregångare till XC717 som hållit nästan konstigt bra för en 400-grams fälg. Riktigt bestämt är det dock inte ännu, det kan bli XM719 Disc för lite bredare och tåligare fälg till kostnaden av 60 ytterligare gram. Navet är inte spikat heller, jag skulle gärna ha fler POE (Points Of Engagement) och gärna betala mindre än för Pro II.

Ouch!

Jag skulle "bara testa" nu på kvällen efter att ha justerat frambromsen på P.2:an och slant av högerpedalen när jag skulle lyfta bakhjulet. Whack! Där satt pedalen i smalbenet. Jag tog bilden direkt jag kom in, nu har det börjat svälla fint... Ett litet råd: ha alltid alltid alltid benskydd när ni kör plattformspedaler med stora elaka greppskruvar. Jag kanske ska börja följa mina egna råd?

Ouch!

Tidigare i kväll var jag på pumpbanan och hoppade lite. Övade snabba låga hopp, långsamma höga hopp, lite små trick. Skitkul. Ända tills jag tog hela långsamt/högt grejen ett steg för långt och körde för sakta. Jag landade naturligtvis alldeles för kort och satte framhjulet i kanten på landningen och gjorde en fin halv volt över styret och landade på höger axel följt av cykeln i ryggen. Ouch. Tack och lov stannade axeln på plats men nu gör det ont som f-n så något fick sig en ordentlig kyss. Hoppas det lugnar sig tills i morgon annars blir det akuten :-/ Men oroa er inte, cykeln är ok.

Liket lever

Tillbaka på jobbet igen. För att stilla mitt begär tog jag cykeln trots att det inte känns riktigt 100% i ryggen, snarare nånstans kring 87% (ungefär alltså). Jag kanske inte borde gjort det men jag kunde inte motstå nu när kylan vikit och solen strålade. Så här efteråt känns det i alla fall mycket bättre rent mentalt. Jag behövde en fix helt enkelt.
Jag tror man brukar ställa sig upp när man säger det här:
- Hej, jag heter Mikael och jag är cykloman.

Grinig gubbe!

Ja vad kan man annat bli av ont i ryggen och dryga tjugo grader kallt?!? Ingen cykling på en dryg vecka tär på humöret kan jag meddela. Jag har sett varenda cykelfilm jag äger och lusläst min bok för att försöka lätta på trycket. Men nej. Inte ens att gå ut i garaget och smeka cyklarna har hjälpt. Nåja, det är väl lika bra att ha ryggskott när det likaså är svinkallt. Det hade faktiskt varit ännu värre att ha det när det är perfekt cykelväder.