66 RC2X -> SL

I och med att jag skaffade Gloryn för rent utförsåka så behöver SX Trailen inte längre fylla den rollen. Delar har därför bytt plats mellan hojar och tagits fram ur gömmor för att kitta den mot att vara mer trampbar skojhoj. Tänk lättare hjul och däck, längre styrstam och sadelstolpe, två klingor och ingen kedjestyrare. Men det är svårt att komma ifrån att 66 RC2Xen i fronten är ett bojsänke. Med sina tre kilo är den nästan lika tung som Boxxern på Gloryn. Visserligen en mycket kompetent gaffel men likväl ett bojsänke. Följdaktligen har jag funderat på en lättare (men lika kapabel) gaffel och har sneglat på någonting som en RS Lyrik Solo Air. En dylik kostar dessvärre fläsk så det var inte aktuellt utan billigare alternativ måste fram.
Så såg jag en begagnad Marzocchi 66 SL med skadat höger innerben för nästan inga pengar alls på Swebikers Köp&Sälj. På vinst och förlust köpte jag gaffeln som enligt säljaren läkte både olja och luft men kanske kunde användas som reservdelslager. Mycket riktigt var paketet som jag hämtade ut kladdigt av gaffelolja...

Skadan på innerbenet som föregående ägare försökt fylla

Efter en del kärlek, inklusive öppning av SL-cartridgen (luftfjäderenheten som bara kan servas av Marzocchi, yeah right), har jag nu fått ihop en 66a bestående av innerben/krona/styrrör från RC2X och luftfjäderenhet samt ytterben från SL. Kompression/retur-cartridgen i högerbenet är likadan i båda versionerna så jag tog den som låg närmast på mekbänken. Ytterbenen från SLen använde jag bara för att de är svarta och passar bättre på den brun/svarta SX Trailen. Då dekalerna satt snett, precis som på RC2Xen, strippade jag dem direkt. Allt toppades med olje- och dammtätningar från Enduro.

Karaktäristiskt blå dammtätning från Enduro.

Gaffeln funkar hur bra som helst och när man labbat fram rätt lufttryck i alla fyra(!) ventiler är den närapå lika plush som RC2Xen. Att stålfjädrar, fjädersäten och större oljevolymer gett plats åt luftcartridgen innebär att SX Trailen nu är närmare ett halvt kilo lättare i fronten :-)

Komplett SX Trail. Ja, vi har fått massor med lappmögel :-/

Ååååååhhhhre

Joråsåatt, det är jättekul att köra bil...

Nu är vi just hemkommna från nästan två veckor på resande fot varav åtta dagar i Åre. Hela familjen och Pelle Hå inkvarterade sig som vanligt i den välbekanta trean på Frönäsudden. Tack Kicki för lånet! Varken jag eller Pelle tog ett enda foto under sex åkdagar vilket måste vara något slags antirekord. Men, för att parafrasera Ronny och Ragge, det är så mycket roligare att köra, köra fort som fan än att fota så det är vad vi gjorde mest hela tiden. Tyvärr gick Pelle omkull och satte styret i ljumsken och hämmades efteråt lite av det. Detta var förutom den skink-kaka han hade på höger skinka/höft sen tidigare. Gubbdownhilling tar på. Själv gick jag omkull lindrigt några gånger men gjorde mig inte illa alls.

Det finns många trevliga leder på berget och kombinationen Hällrajd/Hjulingen/Bräckebäck är fortfarande favoriten men downhillbanan, Jörgens stig och Tjärnis stig med sina switchbacks har seglat upp på topplistan. Den insatte kanske noterar att det mesta på topplistan är svarta eller röda leder med Jörgens softa stig som kontrast. Sista dagen innan hemfärd visade Egil mig och Pelle och ytterligare en Pelle en otroligt mullig tur på berget Väliste vid Trillevallens skidanläggning. Det är lite meckigt med två bilar och det var ett jäkla slit att knuffa cykel rakt upp i 40 minuter för att nå toppen men det var det värt. Jag fnittrade högt för mig själv inne i hjälmen flera gånger under nedfärden, så härligt flowig var stigen. Det ska inte ha varit sista gången jag hojar den. Stort tack Egil!

Grillning på Åre strand.

SX Trailen har funkat närapå oklanderligt hela tiden med endast ett byte av bromsbelägg i mekväg. Jag började nästan tro att beläggen var outslitliga men efter tre år fick jag till slut byta. Enda plumpen i protokollet är att 66:an började fukta lite på högra gaffelbenet så det är tydligen dags för nya oljepackningar. Men hur bra och mångsidig SX Trailen än är har jag dessvärre fått ett svårt sug efter en fullfjädrad downhillcykel. Bara för att se hur fort jag kan köra på en sån liksom. Det gör tyvärr ont i plånbokstrakten bara av tanken men kanske att jag kan få ihop nåt under vintern?

Mektabbe

Jag blev tvärsur då 66:an läkte under lördagen på Kanis och rev därför isär den i går kväll. Det visade sig när jag fått av ytterbenen att jag vid senaste servicen vänt oljepackningarna fel väg när jag monterade dem. Om man tittar riktigt noga på dem så ser man att de är konstruerade så att det spelar roll vilken sida som monteras in mot oljebadet. Nåväl, bara att vända dem och montera ihop så var problemet löst.

Mekafton

Om man inte kan cykla får man tröstmeka lite med cyklarna. I går blev det mekafton med oljebyte i 66RC2X:en på SX Trailen. Att döma av oljans färg var det behövligt... När jag ändå hade isär gaffeln passade jag på att putsa av bussningarna lite för att bli av med stiction. Jag tycker att gaffeln borde vara ordentligt inkörd efter nästan ett års bruk och otaliga åk nerför Kanisberget samt Åreskutan, men icke. Bussningarna i 66-orna är lite för tighta så nu putsade jag av dem yttepyttelite med fint våtslippapper monterat på en lagom stor hylsa ur hylsnyckelsatsen. Nu gör den skäl för uttrycket marzocchiplush. Jag sänkte även oljenivån ytterligare och har just nu 160ml i båda benen istf Marzocchis rekommenderade 190ml. Möjligen får jag addera lite olja men det ger sig (och tar 5 minuter). Jag testar även med Spectro Cartridge Fork Fluid denna gången i stället för Spectro Fork Oil som jag kört tidigare. Fan vet om det är värt merkostnaden då det var rätt stor skillnad i pris. Det slog mig hur otroligt lättmekade Marzocchi är (jag har haft att göra med -03 Z1, -05 Z1 FR1, -06 66RC2X) jämfört med RockShox (-02 Psylo Race Air, -03 Psylo SL, -05 Pike Dual Air). Få delar och enkel uppbyggnad. Bortsett från de nitade dämpningskassetterna då, innehållet i dem vet man ju inget om. Å andra sidan behöver det vara enkelt, för att få det bästa ur en Marzocchi måste man tuna lite. Tur jag gillar sånt :-)

66-följetongen, avsnitt 241

Jag blev aldrig riktigt nöjd med 66:an med bara en fjäder. Den dök lite väl mycket under bromsning med rimligt lufttryck och med tillräckligt lufttryck för att motverka dykning blev det mycket stiction och svårt att få ut allt slag. Tillbaka till ritbordet... Jag provade att sänka oljenivåerna per rikards rekommendation men efter att ha sänkt 15mm i båda benen utan att kunna få ut fullt slag tänkte jag om. Nu kör jag med 10mm lägre oljenivå än Marzocchi rekommenderar samt med undertryck(!) i båda benen. Jag har komprimerat gaffeln till hälften med öppna luftventiler för att sedan stänga dem i komprimerat läge. Undertrycket gör logiskt nog att det är mindre luft som trängs i gaffeln när den komprimeras och det blir alltså lättare att få ut fullt slag. 66:an känns nu ganska linjär fram tills ca 10mm återstår av slaget då den rampar upp ordentligt. Under en dags testning på Kanis i går satt o-ringen på högerbenet mot kronan efter varje åk utan att gaffeln bottnat hårt. Jag är nöjd för nu :-)

Fortsatt 66-moddning

Ändrade mig efter lite mer testande till att köra luft i vänsterbenet istället. Av någon anledning påverkades kompression/retur negativt av lufttrycket i högerbenet med mer stiction och ett litet missljud vid vändningen från kompression till retur som följd. Fråga mig inte varför... Så nu är det fjäderkraft (stål+luft) i vänster ben och dämpning (kompression+retur) i höger ben. Hittade även en gammal (10+ år) flaska med silkondämparolja från tiden jag tävlade i miniracing. 40wt var lagom tjock och fin att slänga mellan packbox och oljetätning på gaffeln. Smoooth! Oljan är extremt temperaturstabil och silikonet trollar bort allt vad stiction heter. Om det inte vore för att den är så astronomiskt dyr och svår att få tag på skulle jag kört den i både gaffel och dämpare. Flaskan jag hittade innehåller ca en deciliter och om jag minns rätt kostade den en och en halv hundralapp. I början av nittitalet.

66 RC2X Light?

Jag har märkt att jag aldrig får ut fullt slag ur min 66RC2X. Och jag menar aldrig, inte ens de sämsta framtunga plattlandningarna lyckas klämma ur de sista 15 millimetrarna. Jag har alltså i praktiken en 170-millimeters 66:a med 155mm slag...vilket verkar dumt. Jag kör ingen kompressionsdämpning, ingen luft-förspänning och ingen end-stroke-compression (X:et i RC2X) samt 5wt olja. Så i dag har jag plockat ur fjädern ur högerbenet vilket gör tre saker; minskar fjäderkraften, lämnar mer utrymme för oljan samt lättar bojsänket en liten pyttesmula. Med lagom lufttryck i höger kammare som kompensation för den frånvarande fjädern känns gaffeln riktigt bra och använder slaglängden bättre men blir även aningen mer progressiv mot slutet tack vare luften. Mer utvärdering krävs innan jag kan säga om det är bättre än en fullfjädrad 66:a eller inte.