På bättringsvägen

När man inte kan cykla längre sträckor med båda händerna på styret får man mycket träning på att cykla utan att hålla i styret.
Men axeln blir sakta bättre nu efter ett smärre bakslag och foten likaså. Jag är nog som ny snart igen. Eller sämre begagnad i alla fall :-)

Ikväll trotsade jag både axel och fotled med en kort tur och belönades med vackert solnedgångsljus över älven och en smula mer frid i både sinne och kropp.

Rehab

Värsta svullnaden över fotleden har gått ner och det smärtfria rörelseomfånget blivit större så i går skaffade jag en balansplatta. Axeln motionerar jag med gummiband, svagaste sorten än så länge. Jag är väl tillbaka till normal (nja, så bra som det blir i alla fall) funktion vilket år som helst nu...
Nä, så bitter är jag inte. Vurpor/cyklad timme-förhållandet är fortfarande lågt. Det är bara lite olyckligt att jag tenderar att skrota så ordentligt när det väl händer :-) Visst är det lite motigt att gå så drastiskt tillbaka efter att ha varit i rätt ok form rent styrkemässigt då mitt hemma-cross-fittande faktiskt har gett resultat. Nu lär det dröja innan jag kan uppta det på allvar igen. Men förhoppningsvis kommer rehaben tillbaka till en axel och fotled jag kan lita på att gå någorlunda fort tack vare ett hyfsat utgångsläge.
Cykling då? Nja, till och från jobbet på vägen går bra men skogen håller jag mig borta från. Favoritskogscykeln är för övrigt såld och SXTn hoppas jag bli av med snart också. Troligen ryker Gloryn den med, i alla fall ramen. Och Marinen. Och P.2an. Jag har en lös plan att minska beståndet till tre cyklar i stället för fem.

Åre 2009 fredag

I dag tog jag mig ut efter lunch med hårdtejpad fot. Och rakat ben. Efter ett dimmigt och slirigt fegåk på Avalanchebanan spolade jag av hojen och tog Bergbanan upp till lägenheten igen. Åket kändes mest bara stelt, avigt och riktigt långsamt. Inget flyt alls. Det var inte särskilt kul att köra när jag mest var spänd och rädd för att behöva sätta ner högerfoten oplanerat. Även axeln behöver någon dag till på sig då den fortfarande kändes lite öm. Nya glada tag i morgon alltså.

Säsongspremiär på Kanis

Småbarnsförälder som jag är var jag förste åkare på plats vid Kanisberget i förmiddags. Solen sken, temperaturen var precis lagom och utförsåkarsuget var på topp. Efter några soloåk dök snabba tvillingarna Per och Elin Berglund upp och gjorde mig sällskap. Efter lunch kördes ett gäng åk till och livet var allmänt fint. Ända tills jag går omkull riktigt ordentligt i 4x-banans sista hopp. Farten är rätt hög där och man flyger en redig bit om man trycker ifrån på läppen.
Jag lyckas få lite framvikt och vid landningen sticker framhjulet iväg i det lite lösa underlaget. Bingo. Jag gör en klockren faceplant i alldeles för hög hastighet för att det ska vara nyttigt och får som grädde på moset hojen i ryggen. När jag väl stannat i en hög av gubbe och cykel sitter SX Trailen på något magiskt sätt fast i högra benskyddet och jag har grus och damm fulla munnen. Första tanken är "Hur gick det med höger axel?!?" Lite försiktigt utforskande rörelser visar att axeln sitter där den ska och går att röra som den ska. Phu! Alla lemmar pekar åt rätt håll och går att röra. Hojen är i en bit den med och allt fungerar. Däremot är något vagt fel i bröstryggen men inte alltför farligt. Jag rullar ner till restaurangen och sköljer ur munnen och gräver bort värsta gruset ur skydden och skrubbsåren. Därefter tar jag ett åk till i 4x-banan bara för att sitta upp på hästen direkt igen så att säga. Det går hyfsat förutom att det gör ont i bröstryggen i vissa rörelser men det är skönt att direkt komma över den mentala barriären att köra hoppet jag klotade på.
I skrivande stund ligger jag i soffan med en Maredsous 8 i kroppen (i rent medicinskt syfte förståss) och hoppas att smärtan i bröstryggen ska gå över snarast. Antagligen är det en muskelbristning eller nåt fäste eller liknande som fått en för stor smäll men det rätar förhoppningsvis ut sig med en kur Voltaren-gel. Jag är i alla fall väldigt glad att jag envisas med att ha en massa skydd under dylika övningar. Särskilt glad är jag för hjälmen som visar tydliga spår av att jag satt huvudet i marken. Utan fullface hade jag sannolikt varit ännu fulare nu...
Jag undrar om jag borde överge cyklingen för något mindre skadeframkallande som att samla armbandsur kanske?

Ouch!

Tidigare i kväll var jag på pumpbanan och hoppade lite. Övade snabba låga hopp, långsamma höga hopp, lite små trick. Skitkul. Ända tills jag tog hela långsamt/högt grejen ett steg för långt och körde för sakta. Jag landade naturligtvis alldeles för kort och satte framhjulet i kanten på landningen och gjorde en fin halv volt över styret och landade på höger axel följt av cykeln i ryggen. Ouch. Tack och lov stannade axeln på plats men nu gör det ont som f-n så något fick sig en ordentlig kyss. Hoppas det lugnar sig tills i morgon annars blir det akuten :-/ Men oroa er inte, cykeln är ok.