Knuffdownhill på Kalahatten

I dag stack jag i väg för att reka möjligheterna att knuffdownhilla den avstickare från Eliasleden som går till Kalahatten. Jag och Carro har vandrat där tidigare men det var innan Lo föddes så minst fyra år sen. Minnet påstod att leden från toppen av "hatten" är brant och öppen med stenhällar för att sedan komma ner och plana ut i skogen och övergå i stenig stig.

Mycket riktigt var det stenigt, väldigt stenigt till och med, och flackt i början.

Vissa partier var inte cykelbara uppför och såg ut att vara knappt cykelbara nedför.

20 minuters slit ger den här utsikten nedför hällarna. Jobbigt, men toppen är nära nu!

Vy uppför från samma ställe som förra bilden.

Sista biten upp mot toppen med vindskydd och mast.

Efter några åk och mycket knuffande hittade jag lite socker i form av mogna blåbär på toppen.

Smaskens!

Vad gäller själva knuffhojandet så körde jag inte hela vägen från toppen och tillbaka till parkeringen varje gång. Istället körde jag de roligaste branta och tekniska bitarna från toppen följt av den svagt medlutande stenfesten till stig att trampa livet ur sig på till en åktid på ungefär 2:30. Spåret planar då ut nästan helt en lång bit innan det lutar lite mer utför igen så det kändes som ett lämpligt ställe att bryta åken. Efter fyra såna rundor med tillhörande uppknuffning var jag rätt knäckt och körde femte och sista åket oavbrutet från toppen tillbaka till parkeringen. Tio minuter utför med extremt teknisk terräng = mjölksyrafest.

Även om Kalahatten ligger lite avsides så är det lättillgängligt med bil och den mycket utmanande terrängen gör att jag lär komma tillbaka igen :-)