Säsongspremiär på Kanis

Småbarnsförälder som jag är var jag förste åkare på plats vid Kanisberget i förmiddags. Solen sken, temperaturen var precis lagom och utförsåkarsuget var på topp. Efter några soloåk dök snabba tvillingarna Per och Elin Berglund upp och gjorde mig sällskap. Efter lunch kördes ett gäng åk till och livet var allmänt fint. Ända tills jag går omkull riktigt ordentligt i 4x-banans sista hopp. Farten är rätt hög där och man flyger en redig bit om man trycker ifrån på läppen.
Jag lyckas få lite framvikt och vid landningen sticker framhjulet iväg i det lite lösa underlaget. Bingo. Jag gör en klockren faceplant i alldeles för hög hastighet för att det ska vara nyttigt och får som grädde på moset hojen i ryggen. När jag väl stannat i en hög av gubbe och cykel sitter SX Trailen på något magiskt sätt fast i högra benskyddet och jag har grus och damm fulla munnen. Första tanken är "Hur gick det med höger axel?!?" Lite försiktigt utforskande rörelser visar att axeln sitter där den ska och går att röra som den ska. Phu! Alla lemmar pekar åt rätt håll och går att röra. Hojen är i en bit den med och allt fungerar. Däremot är något vagt fel i bröstryggen men inte alltför farligt. Jag rullar ner till restaurangen och sköljer ur munnen och gräver bort värsta gruset ur skydden och skrubbsåren. Därefter tar jag ett åk till i 4x-banan bara för att sitta upp på hästen direkt igen så att säga. Det går hyfsat förutom att det gör ont i bröstryggen i vissa rörelser men det är skönt att direkt komma över den mentala barriären att köra hoppet jag klotade på.
I skrivande stund ligger jag i soffan med en Maredsous 8 i kroppen (i rent medicinskt syfte förståss) och hoppas att smärtan i bröstryggen ska gå över snarast. Antagligen är det en muskelbristning eller nåt fäste eller liknande som fått en för stor smäll men det rätar förhoppningsvis ut sig med en kur Voltaren-gel. Jag är i alla fall väldigt glad att jag envisas med att ha en massa skydd under dylika övningar. Särskilt glad är jag för hjälmen som visar tydliga spår av att jag satt huvudet i marken. Utan fullface hade jag sannolikt varit ännu fulare nu...
Jag undrar om jag borde överge cyklingen för något mindre skadeframkallande som att samla armbandsur kanske?