Susnet

2009-07-26

Svartrejs i Örnsköldsvik

I dag är första dagen tillbaka på jobbet efter semestern. Det är lika kul som det låter och som grädde på moset är jag trött i både kropp och knopp efter en helgs dh-racing i Ö-vik. Jag och Olov gjorde en helg av det och styrde Helmut söderut 09:00 på lördag morgon. Mellan Skellefteå och Umeå körde vi igenom det stora regnområde som dumpat mååånga millimeter regn över Ö-vik under fredagen och mycket riktigt bjöd Varvsberget på lerfest.

Inte lovande alls...

Surt nog kände sig Olov inte alls pigg efter några åk och beslutade klokt nog att inte åka mer under lördagen. Jag och ö-vikarna Patrik, Marcus och Micke fortsatte lerbrottningen på berget resten av dagen och avslutade med ett åk på "Baksidan" som föga överraskande går ner på baksidan av Varvsberget. E4 fick därefter agera transportsträcka tillbaka och som sista anhalt passade det bra att smyga in i OKQ8s GDS-hall och låna en högtrycksspruta för att leta fram Gloryn ur lerhögen mellan benen.
Jag och slitne Olov checkade in på Scandic (som exteriört ser ut som om det stod i någon mindre blomstrande del av Ryssland) och Olov gick och la sig för att sova omedelbums. Själv åkte jag med Micke för att möta upp Lars, Patrik och Marcus för en bit mat. Efter en entrecôte och lite vin bar det av till Marcus och downhillvärldscupen från ett lerigt Mont Saint Anne på storbilds-tv. En trevlig och passande avslutning på dagen!

Mmmmmmaaaaaaat!

Söndag inleddes med glada besked: Olov kände sig OK efter kopiösa mängder sömn. En stor god hotellfrukost på det så bar det av mot backen. Efter byte till mer lämpliga däck i form av Wet Screams var det bara att ta tjuren vid hornen och attackera tävlingsbanan för dagen: Black Hole. Black Hole är så svart som en downhillbana blir med riktigt branta hällar, drop, stenkistor och en orgie i rötter. Banan är jobbig på det sättet att den är så teknisk och intensiv att det inte går att vila alls under ett åk. Addera kopiösa mängder vatten och lera och du har ett recept på "intressant" racing. Efter några träningsåk kände jag mig trots en över styret-incident med ett träd ändå lugn. Även om varje åk var en kamp för att stanna på cykeln så visste jag vilka linjer som passade mig. Olov däremot bestämde att banan var nog så utmanande och valde att inte tävla utan njuta av övriga spår istället. Han passade på att dyka upp längs banan och vråla sporrande vilket jag tackar ödmjukast för. När man efter 3/4 av banan är så full av mjölksyra att man nästan ser i kors och fortfarande kämpar mot lera, rötter och stenar för att komma ner fort sitter det fint med lite uppmuntran.

Rejs = ingen tid att fota utom i liften

Jag tyckte inte första tävlingsåket kändes så bra med några tillfällen då jag nästan stod stilla i leran längre ner på berget. Döm om min förvåning när det var tredje snabbaste tid! Patrik i egenskap av local var (som vanligt) mycket snabb och delade samma tid med en kille från Östersund. Andra åket gick bättre med lite jämnare tempo över hela banan och utan stopp i lersmeten kapade jag sex sekunder från första åkets tid. Trots denna förbättring missade jag sista platsen på pallen till en kille från Sundsvall. Men vad gör det när man har hur kul som helst? Det var inte som att jag hade räknat med att ens vara i närheten av en pallplats.

Tack Olov för trevligt ressällskap och tack alla ö-vikare (ingen nämnd och ingen glömd) för att ni gör varje besök värt att minnas!

2 kommentarer:

  1. Antar den där banan är minst lika gnarly som den ser ut på bild. Den där stenkistan verkar inte vara någon lek!

    Bra kört!

    Ordverifieringen är lämpligt nog "stener". :D

    SvaraRadera
  2. "stener" :-D

    Övre delen av Black hole är supergnarly, särskilt med vatten och lera på. Den nya dragningen de gjort längst ned var också jäkligt svår.
    Jag vet inte hur många krasher jag såg medan jag testade linjer under träningen :-o

    SvaraRadera