Mer grävterapi

I går grävde jag om nedanstående hopp helt. Det är nu betydligt högre och man måste hoppa dubbelt så långt för att nå landningen. Det innebär att man måste ha så mycket fart som bara är möjligt med sig genom kurvan före. Tjälen hade släppt nu så en antydan till berm skapades vilket gör det mycket lättare att få med sig den där farten. Jag märkte att det där avslutande hoppet är en utmärkt motivation för att hålla farten uppe hela slingan. Om man inte låter bli bromsarna hela vägen flyger man för kort. Läge att sluta tröstbromsa alltså. Hela nedfärden blir ett verktyg för att klara hoppet vilket för en icke-tävlande okynnescyklist som mig ger ett nytt sätt att se på nedfärden. Herregud, tänk om jag håller på att bli ett dh-svetto?!?